Det var en gång en maskros som ville se världen.
Det kan tyckas märkligt att en maskros kan ha en sådan önskan. Men tänk dig hur hon hade det. En liten samling blad i mitten av en stor gräsmatta, det enda hon någonsin sett var jorden under henne, en skog av gräs runtomkring och en liten bit himmel ovanför. Detta var hon inte nöjd med. Hon visste inte vad som fanns att se, men hon var säker på att det måste vara något. Och hon var fast besluten om att förr eller senare ta reda på det.
Och hon försökte verkligen. Tanken att hennes blad skulle växa sig högre än det omgivande gräset kom för henne tidigt. Och hon försökte
men varje vecka hände något hemskt .
Det startade med ljud
Ka-Choo-hoo. . . . . . . Ka-Choo-hoo. . . . . . . Ka-tuff-kata. . . . . . . Ka-tuff-kata. . .
Och så plötsligt blev det liv i gräsklipparen.
Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. . . . . . .
Dessa ljud satte skräck i maskrosen . För en stund höll sig oljudet på avstånd: Brrrrrrrrrrrr. . . . . sen kom det närmre och ökade i styrka: BRRRRRRRRRRRR. . . . . och avtog igen. Men det hände alltid till slut. En skugga kom plötsligt över henne. Det surrade och slog och oväsendet var öronbedövande. En sekund senare, när det var över, var hennes blad borta, och hon hade klippts tillbaka till marknivå.
Det var en fruktansvärd upplevelse.
I två dagar efteråt var maskrosen i chocktillstånd. Sedan, när hon började komma till sans, sa hon till sig själv: "Varför anstränga sig?" Men hon tog ändå mod till sig och började om varje gång. Hon skickade upp unga blad och försökte igen.
Men en vecka hände inget. Oväsendet startade inte. Hennes blad tilläts växa högre än de någonsin hade gjort förut.
Anledningen var att familjen hade åkt på sommarsemester, men det visste inte maskrosen. Maskrosen visste bara att den här gången föll inte skuggan över henne för att hacka och krossa och mangla.
Hon skjuvade sina blad högre upp, och hon såg saker som hon aldrig hade sett förut. Hon såg andra växter förutom grässtrån. Hon såg blommor i vackra färger. Hon såg former som vi skulle känna igen som staket och skjul och hus. Allt var mycket spännande, även om det var lite svårt att förstå.
Med stor djärvhet, började hon sedan att göra något hon aldrig gjort förut, något hon alldeles nyss hade förstått att hon kunde. Hon skickade upp en stjälk med en knopp i änden.
"Herre jistanes", tänkte hon, "jag ska få en blomma! Jag undrar vilken färg den kommer att få!"
När blomman öppnade sig fann hon att den var vackert guldgul, och hon var nöjd.
Nu kunde hon se alla möjliga saker. Om hon bara hade kunnat undersöka dem närmare; stängslet, huset, blommorna, även rörliga saker - fjärilar och fåglar, bilar som passerar utanför staketet. Allt var mycket märkligt, och lite förvirrande. Men det var underbart.
Efter en tid började blommans kronblad torka ihop, de skrumpnade och föll bort. Men det gjorde inget. Maskrosen hade plötsligt insett att det var något annat hon kunde göra, något annat hon kunde bli, som på sätt och vis var lika underbart som blomman.
Snart fanns det en boll i änden av stjälken där blomman hade varit. Det var en rund, vit, fluffig, boll.
Ungefär då kom familjen tillbaka från sin semester.
"Herre Jistanes" sa Pappa, när han stannade bilen på uppfarten. "Det allra första jag måste göra är att klippa gräset"
"Åh titta!" sa ett av barnen, "En maskros!" Han sprang dit.
Maskrosen blev plockad och lyftes högt upp.
Barnet blåste.
De duniga fröna dansade iväg . . . .
Och maskrosen var äntligen fri, fri att resa i hundratals riktningar.
Hon hade gett sig iväg för att se världen.
Translated from English
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar