 |
| Foto:odla.nu |
Det var en gång en gammal vildgås som hade lett sin flock söderut varje höst i många år. Han hade ett tjockt lager av vita fjädrar, bar orangefärgade stövlar, och hans näbb var som en guldtrumpet när han öppnade den för att ropa till sig sin flock,
Honk , honk, honk !
Det var hans signal till de andra gässen att det var dags att ge sig av från ängar och kärr . Han flög främst och de andra följde honom, med en rad på ena sidan och en rad på den andra. Han var viktigast tyckte han själv.
Över skog, fält och vatten,blickade alla uppåt och sökte Mårten Gås på hösten .Honk , honk, honk !Det var vildgåsens signal att det var dags att göra sig redo för vintern i skogen och på fälten, och över vattnet . Han visste att de väntade på honom , så han han var mycket stolt över sig själv . Han bodde i ett träsk som skyddades av träd. Det var ett bekvämt ställe att bo på även om det frös till då och då.
" Varför bemödar jag mig om att åka söderut ? " tänkte den gamle vildgåsen för sig själv. " Om jag stannar blir det inte kallt. Honk, honk!
Jag ska inte besvära mig med att flyga till varmare länder i höst och så får vi se vad som händer. Troligtvis håller jag kvar sommaren ! "
Ingen visste vad Mårten Gås bestämt och de lyssnade efter honom .
Maskros tittade upp från sitt hem på ängen och knyckte på huvudet när hon väntade att höra vildgåsens signal. Varje höst hade hon skickat en flock bevingade frön att följa honom så långt de kunde. Tills de landade på andra ängar och grodde till fler maskrosor till nästa år . Hon visste att hon inte fick vänta för länge. Hon lyssnade, men hörde inte signalen.
 |
| Puff, whirr. Hon skickade iväg sina bevingade frön utan den gamle vildgåsens signal. |
Bonden knäppte rocken och såg upp mot de grå molnen efter gåsen. Varje höst lyssnade han för att få höra gåsens signal att det var dags att ta in skörden . Han visste dock att han inte fick vänta för länge . Han tog sin säd till kvarnen och fyllde sin lada med röda äpplen och orange pumpor och gul majs. Han gjorde i ordning varmare spiltor för kor och hästar och högg ved till brasan. Han var snart redo för vintern utan den gamle vildgåsens hjälp.
Bäcken brusade och ropade på Mårten Gås. Varje höst väntade hon på att han skulle flyga över så att hon kunde börja bygga sitt vintertak. Hon visste då att ingen annan vild fågel skulle behöva dricka av hennes vatten . Hon kunde dock inte vänta för länge. Hon hade sin fisk och sin bäver att ordna skydd åt hela vintern. Så bäcken slutade till sist att vänta på vildgåsen och byggde sig ett jämnt istak för att hålla sina barn varma tills våren kom.
Honk, honk! ropade alla de andra vildgässen. " Det är dags att flyga till varmare länder! Kom med oss! "Honk, honk, honk! ropade Mårten Gås från sitt skyddade kärr varifrån han inte hade en aning om vad som pågick. " Jag flyger inte söderut i år. Jag stannar i norr för att hålla kvar sommaren. "
Honk, honk, " Det kommer att bli hemskt! " ropade gässen. De talade sinsemellan och sa att inget gott kunde komma av att flytta om årstiderna, och att han förmodligen skulle bli uppäten till slut. Sedan valde de en klok ung gås, som hade varit siste man året innan, till sin ledare. Hans stövlar var lika orange och hans näbb lika gyllene som den gamle gåsens. Flocken flög söderut med den nya ledaren.
Snart kom Vintern. Han bar en krona av snöflingor. Hans mantel var broderad med frost och han bar en stor istapp som spira. Alla var redo för honom. Maskrosen böjde sitt kala huvud när Vintern drog förbi. Ladugårdsdörrarna var stängda och boskapen stod trygga och varma i sina bås.
Och Mårten Gås kände Vintern komma. En isande vind blåste genom hans fjädrar. Hans hals var så stel av köld att han inte kunde blåsa i sin trumpet. Hans orange stövlar var stela av köld när träsket frös till is." Det måste vara Vintern som kommer trots att jag är kvar, " tänkte han för sig själv. " Det verkar som om jag inte kunnat hålla honom borta trots allt. Jag kommer att dö, för han kommer att frysa ihjäl mig. Vad ska jag göra? "
|
|
http://mtnmacaw.wordpress.com/2009/11/21/snow-filtered-sunbeams/
En solstråle, som fortfarande var stark nog att hjälpa, hörde den gamle vildgåsens svaga rop och tyckte synd om honom. Hon smälte isen så att gåsen kunde dra ut sina fötter, först en och sedan den andra . Hon stod ett ögonblick i Vinterns väg när gåsen bredde ut sina stela vingar och började flyga söderut.
|
Honk, honk, Här är jag! Jag flyger för att berätta att vintern är på väg! "
The english original story: The Goose Who Tried to Keep the Summer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar